Chapter 2 ♥
Jag satte mig ner i våningssängen som stod längst in i det medelstora rummet. Det var jag och 5 andra som skulle dela rum, vi var tre tjejer och tre killar. I rummet var det enbart 3 st våningsängar, ett bord och några gaderober, inget mer fanns det plats.
,
-Så, vilka är ni då? Kan inte alla berätta lite om sig själva? Du kan väl börja? sa hon och såg vänligt på mig. Snabbt så vändes alla blickar imot mig.
- Okej. Jag heter Thalia och är femton år. Jag är född och uppväxt i Kanada men har nu flyttat, eller ja, håller på att flytta... till Sverige. Jag har två syskon och jag tycker om att spela handboll, umgås med vänner och ha allmänt kul helt enkelt. O just det ja... som person är jag nog ganska så glad och öppen och gillar att träffa nytt folk.
,
O gud, varför sa jag det där? Tänkte jag sekund efter att jag sagt det. Jag är inte glad och öppen? Jag är blyg och ganska tystlåten vanligtvis, jag vet inte riktigt vad som flög i mig. Sagt som sagt... Ska jag vara helt ärlig så kändes det bra på något vis att prata öppet inför dom. Det kändes som att jag skulle kunna säga vad som helst utan att de skulle se konstigt på mig och få mig att känna mig märkvärdig. Konstigt nog så kände jag mig trygg vid dom, trots att jag inte kände dem. Bara en känsla jag har, men jag vet inte riktigt varför...
,
Alla fortsatte att presentera sig och tillsist var det en killes tur att presentera sig. Han hette Liam - Liam Payne. Han hade brunt hår, bruna ögon och var nästan två år äldre än mig. Han var ifrån Wolverhampton som ligger i England och han var otroligt duktig på att sjunga.
,
- Nu när vi berättat lite om varandra, kan vi kanske inte vänta med packning och istället gå ner till vattnet och lära känna varandra bättre? sa Teresa, en av tjejerna jag delar rum med.
,
Jag började att leta efter min bikini och min handduk, bytte snabbt om och bara femton minuter senare var jag nere på stranden med de andra springandes ut i det klar blåa vattnet.
,
Detta var början på något nytt... något bra... jag kände det på mig. Det var en bra känsla som inte gick att beskriva, men den kändes underbar!
Chapter 2 ut, var väl sådär, eller? hehe.
Chapter 2 ut, var väl sådär, eller? hehe.
Kommentera mer än superultragärna vad ni tyckte!:)
besök gärna min vanliga blogg också! (Klicka HÄR)
Chapter 1 ♥
Flyttkartonger stod överallt i rummet, det var bara några få saker kvar att packa ner. Om bara en kort stund skulle hela min barndom vara nerpackad i ett par gamla flyttkartonger. Det var sista kvällen jag skulle befinna mig i detta rum och jag tog verkligen vara på den tid som jag hade kvar i rummet. Om mindre än 8 timmar skulle jag aldrig sätta min fot i detta rum igen.
Chapter 1 är nu klar.
Jag satt på säng kanten och såg mig runt om i rummet. Nästan allt var nerpackat. Det var endast min säng och min resväska som var fylld med ting som fanns kvar. Vi skulle flytta från Ottawa (som ligger i Kanada) till den lilla sommarstaden Varberg (som ligger längst Sveriges kust).
,
Mamma och pappa hade länge velat flytta dit och nu när jag är fjorton tycker dom att jag är gammal nog för att vi ska kunna flytta. Jag tycker det hela känns väldigt jobbigt om jag ska vara ärlig. Jag ska bara lämna allt, jag har nästan ingenting kvar. Min släkt, mina vänner, mitt liv, ja allt som finns här i Ottawa.
,
Allt med flytten känns så jobbigt. Klockan fyra inatt sätter jag mig på planet påväg mot Malta där jag ska spendera de kommande två och en halv veckorna. Jag ska på språkresa och när jag sedan kommer "hem" igen ska allt vara fixat och klart i vårt nya hus. Antagligen kommer det att bli som en chock när jag väl är där. Jag vet ingenting om staden, jag har inte sett vårt hus och jag har aldrig ens varit i Sverige. Det enda jag vet är hur mina saker som jag packat med mig ser ut och vad för några taper jag kommer ha.
,
Jag satt länge kvar på min sängkant och bara tänkte. Tankarna snurrade huller och buller. Varför skulle jag sakna detta stället så mycket? Egentligen så hade jag inte så jättemånga vänner och det var inte så jättemånga från min släkt som bodde här. Det var nog tanken om att komma till ett helt nytt land där ingen förstod en och där ingen visste vem man var som skrämde mig. Jag antar att jag är rädd för att jag ska vara som osynlig där och att ingen ska lägga märket till mig.
˜
Jag spände fast mig med säkerhetsbältet i stolen, kollade rakt fram på stolsryggen framför mig och tuggade tuggummi som bara den. Planet började rulla och det skulle strax lyfta. Jag satt oroande med blicken helt fast och munnen som arbetade för fullt. Jag har aldrig varit såhär nervös förut.
,
Tiden hade kommit då jag skulle lyftas iväg från mitt kära land och föras bort mot ett annat land som ligger flera timmar bort. Jag försökte att tänka så positivt som möjligt men det var nästa omöjligt. De jag hittills snackat med som jag åker på språkresa har varit trevliga. Jag sitter bredvid två av dom som jag ska dela rum med och de verkar riktigt roliga faktiskt! Framför och bakom oss sitter endast killar som skojsar och har sig, de allihopa verkar riktigt sköna.
,
Nu när jag tänker efter, detta kommer kanske inte bli så dåligt trotsallt?
Chapter 1 är nu klar.
Ifall det är någon som kikar in här så vore det kul om ni kommenterade vad ni tycker.
För övrigt: Om du vill ha fler besökare på din blogg så kan du bli medlem HÄR!
There's only One direction ♥
Ny skapad novellblogg om underbara One Direction.
Inte gjort någon som helst reklam om bloggen utan skriver mest för mig själv, men om det är folk som kikar in och läser inkl. slänger iväg en kommentar så är det ett stort stort plus för vill verkligen ha kritik på det jag skriver!:)
